Jag kan här meddela mig utan att någon skrattar åt det jag har att förtälja. Jag kan därför återge tankar, känslor och det som rör sig inom mig.
Om denna bok, som är ett dött ting, kan man väl inte fordra så mycket, men en sak är säker: den pratar ej i mun på någon annan. Därför kan den väl kallas för en kamrat, en vän att gå till ibland. På sätt och vis är den värdelös och ingen jämförelse med en människas värde, men den är ett ting som hör jorden till.
Från verandan på Apelvikens kustsanatorium i slutet av 1930-talet ser Kurt Nilsson årstiderna förändras. Han får en svart skrivbok av en av sköterskorna och börjar skriva. Anteckningarna innehåller dikter och reflektioner kring hur livets film utspelade sig, om orättvisan och sorgen över att vara ung och inte få uppleva det som livet har att ge, men även om hoppet – om att aldrig förlora tron på att det goda en gång ska segra.
Från uppväxten i Vadstena till ankomsten till Stockholm får vi följa ett livsöde som fascinerar, både i sin enkelhet och storslagenhet.
Författarpresentation
Joakim Nilsson (f 1991) är gymnasielärare i historia och svenska. Med hjälp av dagboksanteckningar, foton och intervjuer tecknar han en bild av sin farfar Kurts livsöde.